Mitt liv med Saarloos

Allt började med att min sambos jobbarkompis visade bilder på Saarloos Wolfhond och Ceskoslovensky Vlkac utskrivna från internet. Jag hade inte en aning om vad det var för hundar, vart dom fanns, hur dom var mentalt sett eller om det överhuvudtaget gick att få tag på en sådan men jag blev otroligt imponerad av deras skönhet! Det var nu detektiv arbetet satte igång.... Sida upp och sida ned på nätet kollades igenom, sidor på Engelska luslästes, sidor på Tyska & Holländska var lite svårare men att titta på bilder kräver ju inga språk kunskaper. Gång på gång hamnade vi på en och samma kennels sida, Wolfsirius...


Kenneln ligger i Finland och min sambo talat finska. Klockrent eller hur?? Efter månader av mental förberedning tog min sambo mod till sig och gjorde det där samtalet, samtalet som i princip har förändrat hela vårat liv. Allt vi egentligen ville var att få mer info om raserna, Internet gav inte så mycket utan det var mest upprepningar. jag ville veta ALLT...och gärna lite till! Uppfödaren var underbar och berättade glatt om rasen/raserna. Vi ringde fler gånger, frågade mer dumma frågor och bokade tillslut in en tid för att få möjlighet att åka och titta på hundarna. Inga valpar nu alltså utan bara att kunna få möjligheten att se hundarna i verkligheten. 2 september 2004 åkte sambon själv över eftersom jag var tvungen att stanna hemma och passa våra hundar. Behöver jag säga att han blev helsåld.......?


Vi fortsatte hålla kontakt med Suski, berättade om oss, hur vi levde och vad vi använde våra hundar till och frågade om det skulle vara möjligt för oss att ha en Saarloos. Tydligen så skulle det vara det och vi hoppades att drömmen en dag skulle bli verklighet!


16 feberuari 2005 föddes så en kull Saarloos Wolfhond på Wolfsirius kennel I kotka. Min sambo besökte dom när dom precis hade fyllt 4 veckor och beslutet fattades. VI SKULLE BLI MED SAARLOOS VAPPE!!!! 9 april anlände han så till Landvetter flygplats och jag fick för första gången i mitt liv beskåda en av dessa underbara hundar!


När jag sedan stod där på Landvetter flygplats och för första gången höll en lurvig 7 veckors Saarloos valp i min famn, kunde jag för mitt liv inte begripa hur en sådan lite varelse kunde orsaka så stor uppståndelse. Att en så oskuldsfull liten plutt kunde framkalla så starka känslor hos vilt främmande människor var för mig helt obegripligt, så mycket hat, rädsla, fördomar och förakt. Det jag inte heller förstod just i det läget, var hur otroligt mycket vårt ras val skulle påverka mitt liv i framtiden.


Saarloos Wolfhond HAR verkligen vänt upp och ned på mitt liv, ingen tvekan om det, och det hela började faktiskt långt innan vi ens hade skaffat en. Redan den dagen jag öppet gick ut på ett hundforum och berättade om mitt intresse för rasen fick jag en försmak på vad som komma skulle…och det var en bitter smak. Man kan väl lugnt säga att jag blev sågad vid fotknölarna, idiot förklarad och näst intill påhoppad. Människor som aldrig någonsin hade träffat vare sig en Saarloos eller mig påstod att allt jag var ute efter var en hund med hög coolhetsfaktor, en penisförlängare eller att jag var fast i någon vildmarks romantik. Jag fick förklarat för mig att Saarloos var en total flopp, en ras som inte skulle funnits överhuvudtaget, inte fungerade i dagens samhälle, det var en rabiat, okontrollerbar, barnamördare och om jag mot all förmodan skulle orka med hunden fram till dess att den blev könsmogen så skulle den då, när jag minst anade det, vända sig emot mig och slita halsen av mig.


 Jag hade kunnat försvara mig med näbbar och klor då men jag valde en helt annan taktik, en taktik som jag står fast vid än idag. Att lugnt och sansat svara på alla frågor, att så öppet och ärligt jag kan förmedla information om rasen och att aldrig glorifiera den. Jag tror att både jag och rasen tjänar på det i långa loppet.

 Visst är det mycket tröttsamt att ständigt förklara/försvara sitt rasval och att dementera massa felaktig information men det verkar tyvärr vara något man får räkna med som Saarloos ägare. Vi valde att ta rasen till våra hjärtan trots andra människors negativa attityd och i och med det började vår kamp för dess etablering i Sverige.


 Våren 2005, när Cloud damp ned på Landvetters flygplats och livet med Saarloos började, var inte rasen erkänd av Svenska Kennel klubben men av FCI hade den varit det sedan 1981. Så det föll sig naturligt att omgående ifrågasätta SKK och börja kämpa för att den skulle få det erkännandet den så väl förtjänade. Eftersom det redan var en FCI ras borde det egentligen ha varit en ganska lätt uppgift men tji fick jag, den negativa attityden och fördomarna tycktes genomsyra SKK med. Första brevet till SKK skickades maj/juni 2005 och sedan följde två års hårt arbete innan ett erkännande äntligen kom våren/sommaren 2007. Jag vågar inte ens räkna på hur mycket tid jag lade ned på detta, alla timmar framför datorn, samlandet av information, översättandet, alla mail till SKK, alla bakslag och alla de gånger jag bara ville krypa under en sten och dö eller spränga SKK i bitar. Men allt arbete gav tillslut resultat och idag är det inte dyra blandraser vi har utan fullt godkända ras hundar. Förhoppningsvis banade det väg för nya svenska Saarloos ägare som idag slipper lägga tid och energi på det utan istället kan fokusera på sina hundar.

Vardagslivet förändrade sig ganska radikalt med och idag finns ett ord som ständigt genomsyrar vår vardag, planering!! Inget går att göra utan planering. Att impulsivt dra till stan och shoppa, går på krogen eller sticka hem till någon och fika är ett minne blott. På gott och ont kan man väl säga.


I dagsläget lämnar vi aldrig våra hundar ensamma ska en av oss iväg får den andra snällt stanna hemma, vi gör inte så mycket ihop med andra ord. I och med inköpet av Saarloos nummer två gick jag ned till deltidsarbete och har dessutom privilegiet att få välja mina tider själv så jag kan utgå ifrån när sambon är hemma eller inte. Naturligtvis skapar det ett visst ekonomiskt bortfall men det jämnar väl ut sig med krogrundorna som numera aldrig inträffar. ;) Då Saarloos generellt är vansinnigt åksjuka är det inte heller så lätt att packa in dem i en bil och åka iväg någon stans, det krävs en hel del planering för det med. Kommunala färdmedel undviker vi så gott det går med för det känns lite elakt mot med resenärerna när man sitter där med en dreglande hund som kräks och bajsar på sig.


Enligt mig kräver Saarloos otroligt mycket tid, tålamod och engagemang. Förmodligen mer än andra raser överlag och man bör definitivt vara på det klara med det innan man skaffar sig en. Jag ska inte säga att jag var helt medveten om HUR mycket de egentligen krävde innan vi köpte vår första men jag har sakta men säkert "växt ihop" med rasen och dess egenheter och skulle inte byta bort dem för allt i världen. Man kan egentligen säga att jag numera mer eller mindre äter, sover och andas hund 24 timmar om dygnet och allt som oftast är det precis så jag vill ha det. Ibland kan det vara väldigt påfrestande iofs men ÄR ett val jag har gjort och jag står för det.  


De här hundarna är utan tvekan väldigt speciella, underbara kamrater med otroliga personligheter och helt klart en utmaning att leva med till och från. Deras intelligens, självständighet och reserverade sätt gör att de definitivt inte är en ras som passar vem som helst och man bör vara på det klara med vad man ger sig in på. Jag brukar säga att man köper inte en Saarloos, man gifter sig med en..... ;)