Höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi är inget stort problem när det gäller Saarloos Wolfhond men det förekommer och då är det ju lämpligt att "mota Olle i grind" och se till att det inte blir ett stort problem. I Sverige finns idag inget krav på att föräldradjur ska röntgas innan avel men naturligtvis är det något man bör göra.

 

Information om höftledsdysplasi

Höftledsdysplasi (HD) är en felaktig utveckling av höftleden och en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser. Anlaget till sjukdomen är medfött, men rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid. Först när skelettet vuxit färdigt kan man med god säkerhet bedöma höftledernas utseende med hjälp av röntgen. Röntgenundersökning för officiell bedömning och registrering hos SKK sker efter 12 respektive 18 månaders ålder beroende på ras. Röntgenbilder av hundar med misstänkta ledfel kan avläsas från 6 månaders ålder. Denna tidiga avläsning görs dock enbart för att hundar med eventuella grava fel ska få en adekvat behandling av veterinär och besparas onödigt lidande. Hos både människa och hundar har konstaterats att slapphet (subluxationstendens) mellan lårbenshuvud och lårskål hos unga individer kan bidra till utvecklingen av HD. Av denna anledning måste samtliga hundar medicineras före undersökningen så att de är tillräckligt avslappnade vid röntgentillfället. Hundar med kvarvarande muskeltonus har förmåga att ”gömma” denna subluxationstendens och därmed vid avläsning ge sken av att ha en bättre höftledsstatus.

 

Gradering:

Gradering av höftledsstatus sker enligt normer fastställda av FCI. Normerna bygger på dels passform mellan lårbenshuvud och lårskål, dels på djupet av lårskålen dvs. hur djupt lårbenshuvudet ligger inne i lårskålen. Lederna graderas i 5 grupper:

normala höftleder grad A

B normala höftleder grad B

C lindrig dysplasi

D måttlig dysplasi

E höggradig dysplasi

Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. För djurägarnas skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas som dysplastiska är därför målsättningen att i tveksamma fall hellre fria än fälla.

 

Övriga förändringar

HD ger förr eller senare upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan inte ses på röntgenbilden men mycket snart tillkommer benpålagringar som kan urskiljas relativt enkelt. Dessa benpålagringars storlek och utbredning är ett relativt gott mått på graden av broskförslitning i leden. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. Detta gör att röntgenbilder av gamla hundar med kraftiga pålagringar inte går att bedöma ur dysplasisynpunkt. Något säkert samband mellan pålagringar och smärta finns inte. Det är dock ovanligt att äldre hundar visar några symtom från höftlederna utan att det föreligger benpålagringar. För att ge ägarna till hundar med dysplasi ytterligare information om deras hundars höftledsstatus anges det i röntgenutlåtandet om benpålagringar kan ses och i så fall hur stora och utbredda de är.

LBP lindriga benpålagringar

MBP måttliga benpålagringar

KBP kraftiga benpålagringar

DUPLEX båda sidor.

Det bör observeras att gamla hundar i enstaka fall kan få pålagringar och även smärtor från höftlederna trots att höftlederna varit utan anmärkning eller till och med utmärkta när hundarna var unga. Bakom ligger vanligen medicinska orsaker och då drabbas ofta även andra leder. Dessutom förekommer skador som man bara kan hänföra till ålder och förslitning.

 

Symtom hos hundar med höftledsdysplasi

Det är omöjligt att enbart av en röntgenbild kunna utläsa om en hund lider av sitt höftledsfel. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Sättet att hantera den enskilda hunden framför allt vad avser motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig är många gånger av avgörande betydelse. Generellt sett har hundar inom småhundsraserna mindre problem av höftledsfel än större och tyngre hundar. Inom de medelstora och storvuxna hundraserna kan man säga att hundar med HD grad C mer sällan visar tecken på smärta eller hälta vid ung ålder. De får dock i regel med tiden små pålagringar i leden och i enstaka fall inskränkt rörelseförmåga när de blir gamla. Hundar med HD av grad D eller E kan vara kliniskt friska eller ha relativt lite besvär men de flesta utvecklar tecken på smärta och rörelseinskränkning, särskilt när de blir äldre.

 

Behandling av hundar med höftledsdysplasi

Ofta ställs frågan hur man ska förfara med hundar som har HD. Givetvis bör de hundar som visar hälta eller smärta veterinärundersökas. När det gäller de hundar som inte visar några tydliga symtom av sina höftledsfel kan man som generell regel säga att de bör motioneras regelbundet men med måtta. Hård motion som inbegriper rivstart, tvärstopp och hastiga vändningar, t.ex. agility bör undvikas, åtminstone för hundar med grövre dysplasigrad. Övervikt innebär också en ökad belastning av höftlederna. Hundar med HD ska därför hållas slanka. Vid svårare besvär orsakade av HD finns möjligheten att på unga hundar göra operativa ingrepp, som kan förbättra deras livssituation. Denna bedömning måste dock göras av ortopedspecialister. Man kan också inrikta sig på att försöka få hunden besvärsfri genom ändrad motion och eventuellt även genom att ge smärtstillande medel.

 

Bedömning av hundens lämplighet för avel

Riskerna för att en hund ska utveckla HD är till stor del ärftligt betingade. Detta innebär bland annat att hundar som själva har HD oftare producerar avkomma med dysplasi än hundar med normala höftleder. En generell rekommendation är därför att inte använda hund med HD i avel och i flera hundraser är det heller inte tillåtet. Även hundar med normala höftleder kan producera avkomma som får HD. Risken för att en hund med normala höftleder producerar avkomma med HD ökar om dess föräldrar och/eller kullsyskon har HD.